Pansarbandvagn (Pbv) 302

Redan 1960 påbörjades arbetet med att ta fram efterträdaren till Pbv 301. Den amerikanska M113 fanns med som alternativ, men valet föll på att låta Hägglunds ta fram en egen vagn.

Vagnen skulle ha samma framkomlighet som Strv 103, besättningen skulle kunna strida från vagnen, den skulle kunna bekämpa andra pansarbandvagnar och den skulle kunna flyta utan extra utrustning.

Motorn placerades liggande, tillsammans med transmissionen, under golvet långt fram i vagnen. Det gör stridsutrymmet ovanligt rymligt, men motorbyte relativt bökigt. Svenska försök visade att avsittning gick snabbare med två bakdörrar istället för fällbar ramp som på M113. En dubbelskrovskonstruktion ger extra skydd och samtidigt ökad flytförmåga.

Försöken med två prototypvagnar klarades av på ett år, och ytterligare ett och ett halvt år senare levererades den första serievagnen. Kostnaden hölls nere genom att använda en färdigutvecklad motor och växellåda, samt delar till bandaggregatet som tillverkades i stora serier till utländska fordon.

Den har tillverkats i många versioner, främst för trupptransport/skyttestrid (Pbv 302A), stridsledning (Stripbv 3021) och eldledning (Epbv 3022). Den senaste versionen, Pbv 302C — som togs fram inför Sveriges uppdrag i  Bosnien – fick bl.a. tilläggsskydd. Då vagnen senare kom att användas i Kosovo hade de även fått bättre brandsläckningssystem. Motorn är driftssäker, vagnen har god framkomlighet och driftskostnaderna relativt låga. Pbv 302C används fortfarande i Sverige.