Pansarvärnskanon (Pvkan) m/38

När stridsvagnarna gjorde entré i slutskedet av första världskriget saknade dåtidens arméer effektiva pansarvärnsvapen. I takt med att stridsvagnarna blev allt viktigare på slagfältet strävade man efter att utveckla effektiva motmedel.

Den första prototypen av 37 mm pansarvärnskanon m/38, utvecklad av Bofors, blev färdig 1932. Kanonen exporterades till och licenstillverkades av flera europeiska länder, och den användes i strid första gången i spanska inbördeskriget. Stridsvagnarna som användes då hade så tunt pansar att en 37 mm pansarvärnskanon kunde slå ut dem.

Under det tyska fälttåget mot Polen, använde tyskarna huvudsakligen tidiga modeller (Panzer I och Panzer II), som var sårbara för kanonen.  I slaget vid Mokra i början av fälttåget kunde polska enheter försvara sig framgångsrikt bland annat tack vare att pansarvärnskanonen kunde slå ut de tyska stridsvagnarna. Finnarna kunde också använda kanonen framgångsrikt under vinterkriget, där de sovjetiska vagnarna T-26, T-28 och BT kunde slås ut av kanonen. I fortsättningskriget ställdes de finska trupperna mot de nyare sovjetiska vagnarna T-34 och KV I och KV II, och mot dessa var kanonen inte tillräckligt kraftfull.

Utvecklingen under andra världskriget gick snabbt mot vagnar med tjockare pansar.

Redan 1941 hade utvecklingen sprungit om kanonen, även om den användes senare också, exempelvis av engelsmännen i Nordafrika.